Efter i tisdags kände jag mig av någon anledning som inte kan förklara ganska nedslagen och deppig. Ibland när jag har skapat något jag är missnöjd med kan det ta flera månader innan jag vågar skapa igen. Igår kändes det som om jag aldrig mer ville hålla i en penna och rita. Jag är alltid så svart vit allt eller inget liksom, all in or nothing. Men jag hade ju släppt allt det där med prestige, eller hur var det nu?
Hur som helst idag möttes jag och röda sten (och Albin) igen. Jag har veklingen fått en ny hobby, jag känner mig så hel när jag kan vara där och spraya på väggen. De är helt fantastiskt. I vanliga fall är jag fruktansvärt otålig hatar att öva på saker, vill helst inte göra något jag inte redan kan men detta, inga problem jag kan öva i timmar.
Inte ens kylan och blåa händer hindrar mig, bara regnet lite... Tänk en sommardag, sol, musik, en vägg och spray... jag längtar!
Dagens plan fast med en annan färgställning.
Jag ska försöka återge VAD det är som gör detta så fantastiskt. Det första är antagligen att det är aningen okontollerat, alltså man kan inte bestämma i förväg exakt hur det ska bli. Det handlar om att behärska tekniken över det okontrollerade, men som också tillföra positiva överraskningar. Det kan man visserligen ha olika syn på men jag ser det okontrollerade som en möjlighet till något oförutsägbart. Det okontrollerade gör också att jag blir upprymd för varenda lyckad linje jag drar, ett verk innebär många linjer, mycket lycka (förhoppningsvis)! För mig handlar det också om färgerna, starka glada färger påverkar mig positivt. Även att måla i stor skala offentligt är en faktor som skapar en annan relation till sitt verk än när man sitter hemma och målar i sin ensamhet. Även om jag gör en individuell målning handlar detta om en gemenskap, en outtalad. Den bästa känslan är kanske att få ta plats i staden och färglägga och påverka den samtidigt som man är anonym.
Impad av ditt sprayande. Tycker det verkar svårt men för dig verkar det så lätt, blir så bra!
SvaraRadera